Jag lyssnade på en pod häromdagen där några pappor med barn i olika åldrar kom fram till att det är viktigt att stötta sina barn oavsett vilken väg de väljer, rätt självklart enligt mig…

En liten blick i backspegeln skadar inte såhär i tider av social distans där till och med de flesta idrotterna har fått stänga ner.

På bilden ovan är Hammarby P-95 där Patrik (vår äldsta son) spelade ihop med bland andra Lucas Pellas som just nu befinner sig i Egypten och spelar VM-final i handboll i morgon kväll! Gissa om vi kommer att sitta framför TV’n? Lite kul att en då giftig högerkant och en nu väldigt giftig vänsterkant står i mitten av laget…

Patrik började spela när han var 6 år och slutade inte förrän han var nästan 17, han hade säkert kunnat gå rätt långt men det vet man aldrig, eftersom han tappade intresset för sporten, tiden räckte inte till, skador etc. Hela gänget hade kul tillsammans när de spelade eller gjorde annat tillsammans och det var givetvis en hel del engagemang från oss föräldrar. Helén var lagledare i laget och varje helg var det matcher, från Nynäshamn till Uppsala, i seriespel och utöver det ett antal cuper varje säsong. Givetvis tog det tid och kostade en hel del pengar men det är värt det, både då i stunden och så här efteråt oavsett hur långt han kom i sporten. Patrik spelade även fotboll i en period (även om han inte satsade lika mycket där) i Älvsjö AIK tillsammans med några av grabbarna på bilden.

Givetvis spelade även Joakim handboll under samma period men då i Haninge HK P-97 trots att han är född -99. I det laget var jag lagledare och den som var mellan föräldrar och våra ungdomar som tränade laget. Och givetvis var det lika mycket resande där så vi är otroligt tacksamma för all hjälp vi fick av Heléns numera bortgångna föräldrar som ofta hjälpte till med skjutsning då vi bara hade en bil och bara jag hade körkort på den tiden.

Även Joakim hade en andra idrott, i hans fall simning, som fick stå tillbaka för handbollen. Han valde att lägga av i ungefär samma veva som Patrik. Simning var för övrigt den idrotten jag fokuserade på utöver fotboll och hockey där mina föräldrar stod för skjuts och stöd. Helén satsade en period på fotboll i Marinens fotbollsklubb i Haninge.

Nu har vi ett nytt litet liv i familjen som säkert kommer att börja med någon form av idrott eller något annat och även hon lär få all stöttning som är möjlig av sina föräldrar och alla andra i släkten även om vi bor lite långt bort.

Här hemma har vi fått tillbaka snön med besked och temperaturen håller sig med god marginal under nollan, underbart och vackert!

Våra hundar älskar snön och kan busa hur länge som helst på tomten eller var vi nu råkar vara. Nästan helt torra och renare än när vi gick ut när vi kommer in är klara bonusar för oss som slipper städa lika mycket. Givetvis är vi även aktiva med våra hundar och även det tar tid och pengar och är utan snack värt allt! Så mycket tillbaka från både barn och djur när man engagerar sig!

Sådär då har jag tittat i backspegeln och lite i nutid, nu kan jag återgå till att längta efter en ljus framtid!